Il Calcio. En sekund från kaos. – Av Marcus Birro

Jag minns ett tågmöte för något år sedan, mellan Venedig och Grado.

Tåget stannade. Och stod still. En del kastade sig förtvivlat mot rutorna. Alla började diskutera hur länge vi skulle bli stående. Det talades i mobiltelefoner. Längs rälsen sprang ombordpersonal med bekymrade miner, som strax före katastrofen.

De såg ut som det förlorade laget gör när de går igenom den mixade zonen, sammanbitna, stressade, fokuserade, oåtkomliga.

Det gapades, pekades åt alla möjliga håll. Det bads till Gud. V

Någon gjorde sig klar att övernatta på tåget och för detta ändamål hade han en sovsäck med sig.

• Den har jag alltid med mig när jag åker tåg, förklarade han. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Jag är glad att jag har med mig den i dag, skrockade han och himlade med ögonen.

Efter en kvart rullade tåget igen. All panik vädrades ut. Alla ansikten sjönk tillbaka, rörde inte en min.

Italien är hela tiden nära katastrof. Man lever en sekund från kaos. På riktigt och i fantasin. Därför kanske man inte ens märker när hela bygget en dag, långsamt glider ner i den där ravinen. Det är det jag är mest rädd för. Jag älskar Italien. Jag älskar Il Calcio. Det är två bröder i likadana jackor.

Det är en pojke och flicka på skolgården en vintermorgon, hand i hand. Det är synonymt.

Kärlek är att sträcka ut en hand till sin motståndare, att knyta motståndarhalsduken runt halsen och ta ett foto med mobilkameran. Att lägga armen om derbybrodern i de andra färgerna…

Vi supportrar är kärlek, är lagens kompasser. Vi har ett ansvar att inte göda misstron, att inte stirra oss blinda på vår egen spegelbild, utan faktiskt kunna se skönheten hos våra motståndare, i andra färgkombinationer, i andra ränder.

Hjärtat är min kompass. Den leder mig naivt vilse ibland. Jag går i fällor som mindre godtrogna medborgare sätter upp. Men jag tar det. Det är okej. Jag är glad att jag älskar Il Calcio. Jag är glad att den kärleken tycks besvarad.

Fotboll är inte på liv och död, det är viktigare än så heter det ju. Och med all denna kärlek följer ett ansvar, nämligen att hålla samman, att sträcka ut en hand, dra ut en stol. Att höra sorlet av motståndarnas röster och ändå fortsätta gå. Att öppna upp ett fönster mot augustikvällen och att kunna erkänna sina brister, sina fel, sina fördomar, sin litenhet, sin rädsla, sin skräck.

För grejen är, att när du erkänner dina motståndare, de där andra färgerna, så erkänner du dig själv. Du växer. Du blir onårbar. Hat rinner av dig, fastnar i det väldiga osynliga nät du spänner mellan himlen och dig själv. Att sträcka ut en hand i det väldiga främmande vimlet är din seger.

Det är det vackra i det här, genom att bjuda in och vara tolerant, blir du onårbar.