De Italienska arenorna. – Av Marcus Birro

Solen går ner bakom träden. Hösten är här men hånglar alltjämt med en sommarvarm sol om dagarna. Ligger i soffan och känner temperaturen sjunka där ute, utanför, genom det öppna fönstret. Amanda Ooms berättade om mannen hon lever med (han heter Thåström) och hur han förändrades när han fick barn. Inte bara på det där klassiska sättet att man blir en annan när man blir förälder (det blir man) utan hur en het annan aspekt. Detta att man är fast med sig själv. När barnen är somnat och man är ensamstående farsa. Man kan inte fly. Man är fast med sitt tjattrade huvud, sina spöken, sina tankar, sin sorg, sina rädslor.

Det gör något med en människa.

Så jag ligger här efter en löprunda och efter en vecka som nästan sugit musten ur mig. Men jag lever. Jag är nykter. Jag sliter som ett djur. Jag gör allt jag kan. Det är Augusti 2018 och världen är en rätt bisarr plats.

Jag ligger i soffan och tänker på listor.

Jag är uppväxt med listor. Jag är så gammal att jag minns Tracks i P3 där jag alltid hoppades att fina gamla Imperiet skulle klättra förbi Orup, Lena PH och de andra. Varje gång Imperiet misslyckades med det föll jag allt djupare i ett plågsamt ungdomligt, men just därför också rörande, naivt och ärligt utanförskap

Världen var en brottsplats och folk idioter.

Jag strök omkring längs långgatorna i basker och Dr Martens. Det fanns ingen plats på jorden som de skorna inte kunde ta mig.

Men listor lockar.

Så vi kör en lista på en gång.

Topp 5 arenor i Italien…

Det ska sägas med en gång. Arenorna i Italien liknar allt för ofta gråtfärdiga bunkrar från Bulgarien. Det är märkligt oformliga stenkolosser med löparbanor som vallgravar mellan publik och spelare. Samtidigt återfinns en del av charmen med den italienska fotbollen just i det faktum att fotbollen är på riktigt. Arenorna i England är fantastiska men ibland får jag känslan av dataspel när jag ser matcher i Premier League. Det är snyggt men lite trist. Det stinker inte. Det vibrerar inte. Det sjuder inte.

Det gör det säkert, och garanterat under vissa stora matcher, men känslan är att det putsats och fejats på ytan så att den ytan glänser, men under ytan finns inte mycket.

Fotbollen i Italien kommer nära inpå. Den är som salt på din hud, som en kyss du längtat efter, som att möta en vän i en gränd en sen natt (eller tidig morgon) och känna hans armar om dina axlar när du förlorat allt. Fotbollen som väg ut ur isolering, in i solidaritet och sammanhang.

Högtravande? Absolut. Men livet är högtravande.

Italien var så säkra på att få EM 2012 att de beslutade sig för att bygga nya arenor efter beslutet att de fått mästerskapet.

De fick det aldrig.

Så det blev inga nya arenor. Dessutom utgör en minst sagt komplicerad ägarstruktur via kommun er och andra en brutal bromskross i planerna på nya arenor.

Samtidigt är Juventus ett klockrent exempel på hur viktig en ny arena kan vara för en klubb. Tidigare, på oändligt sorgsna Del Alpi, hade Juve ibland till och med svårt att få folk till de största matcherna. Nu har man fullsatt så gott som jämnt.

Arenan i sig har blivit en anledning att slita sig från den moderna fotbollens allra grymmaste terrorakt. Teven…

Arenorna då.

1. Olimpico, Rom.

Det är en sliten arena. Det är långt mellan publik och plan. Men det avståndet dansar bort i samma ögonblick som Roma, Roma rullar runt arenan. Som ett strandat rymdskepp ligger Olimpico nedanför kullarna med cypresser och vägrar tappa sin flagnande glans.

2. San Siro. Ingenting slår en kvällsmatch mellan Milan-Inter. Fansen har arbetat i månader på sina tifon. Den branta väldiga arenan gungar ( bokstavligen) när det är fullsatt.

3. Juventus Stadium. (Allianz Arena) Byggd enligt brittisk modell. Modern, fungerande och snygg. Dessutom har publiken behållit intensiteten och även här serveras tifon i världsklass.

4. San Paolo, Neapel.

Fotbollen i Neapel är hela södra Italiens ambassadörer för ett värdigare liv. I spelargången hänger ikoner och kors. Resten av arenan håller på att rosta sönder men få känslor i världen kommer i närheten av att stå på Neapels och halva Italiens allra vackraste skådeplats för stolthet och drömmar om ett värdigt liv.

5. Stadio Luigi Ferraris.

En del av oss är tillräckligt gamla för att minnas att det var här som Sverige dansade baktakt (1-2) under VM 1990. En sliten stenöken men alldeles fantastisk när den fylls med mycket folk.

In och härja loss om era egna favoriter nu.