Låt fotbollen flytta tillbaka dit där den hör hemma. – Av Marcus Birro

Vi tar människor på allvar när vi på riktigt förstår att för en del av oss är kärleken till ett lag inte något lojt, ljummet fritidsintresse, något man kan sköta några timmar på helgen, utan en helt grundläggande kärlek som på många sätt definierar vem vi är, både nu, i det förflutna och i framtiden.

Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se De Rossi värma upp på Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.

Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Paolo Maldini är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.

Fattar ni?

Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.

Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.

Till hjärtat.