Man vinner för ett av fotbollsvärldens vackraste spöken – Av Birro

2002 bodde jag i Montecatini utanför Florens. Det var en liten håla vid foten av bergen dit tjocka tanter från Tyskland kom i långa bussar för att dricka ortens hälsobringande källarvatten.

Fiorentina hade bytt namn och huserade i seriesystemets gränder. Di Livio följde med.

Di Livio är en hjälte.

Jag brukade ta tåget till Florens och låta mig drabbas av Stendahl-syndromet. Det är när man får för mycket kultur på en gång så det börjar snurra i skallen, flimra för ögonen.

Italien är hälften  så stort som Sverige. Det bor nästan 60 miljoner människor där. Den fria världens civilisation står att finna överallt. Jag hamnade på en liten tavarna i utkanten av stan, drack vin och åt lite pasta och började snacka fotboll med en gentleman i baren. Han drack som en svamp men var hela tiden nykter. Det var inte jag. Han berättade Florens historia på en halvtimma, om Dante, om konsten, om kyrkorna, om gravarna, om staden, om människorna, om floden, om döden, kärleken, livet och sorgen, tidens gång.

Och om fotboll igen. När han gick hade han betalat min nota också, utan att säga något.

Jag tycker mycket om Florens. Det är en mäktig, begriplig, oerhörd, tidsbunden, fri men balanserad, oberäknelig men inte farlig (ge fan i stationsområdet Santa Maria Novella om nätterna bara) stad.

Det är dåtid och nutid i en höftig kyss. Det är alltings uppkomst och total förvirring.

Det är utslagna händer och ”jag har ingen AAAning” men också ett hastigt ögonkast, en blinkning från vackra ögon när man minst anar det.

Det är fler frågor just när man trott sig veta alla svar. Florens är en glosa till, en läxa man glömt. Det är en vän utomlands när man vaknar bakfull och har blivit rånad på alla pengar.

Florens är ditt livs kärlek i brudklänning. Florens är hastig picknick och evighet.

Det sägs att de tyska bombplanen skonade Ponte Vecchio för att piloten tyckte det var så vackert. Jag vet inte om det är sant men han gjorde mänskligheten en tjänst.

Staden Florens och laget Fiorentina lever i sviterna av en fruktansvärd katastrof, en sorg på gränsen till vad ord klarar av att berätta, ett mörker mäktigt nog att sluka varenda försök till ljus. Nu har man vunnit sina två första matcher i Serie A. Man vinner för sig själv och för ett av fotbollsvärldens vackrare spöken.

Davide Astori är ständigt närvarande, Hans närvaro ryms även i promenaden till arenan, i tystnaden inför matchen, i det besvikna sorlet efter en snedslagen frispark. Han ryms i allt det där vardagliga, i detaljerna, dessa detaljer som staden Florens alltid satt en ära i att värdesätta.

Så segrar aldrig döden. Så flyr alltid mörkret.