BMW Championship – vi hittar tre stycken spel
6 september, 2018
2 favoriter hittas i division 2
7 september, 2018

En gerillarörelse mot allting. – Krönika av Marcus Birro

– En gerillarörelse.

– Mot vadå?

– Mot allting annat.

Imperiet i en intervju 1986.

Det samma tycker jag när det gäller Italien.

Jag brukar (fortfarande) av riktiga journalister bli klappad på huvudet. De anser att jag alltid överdriver när jag berättar om det kompakta motstånd vi som håller på Italien känner.

Redan 1982 blev Italien en paria, en fästing, en bakterie i fotbollskroppen. Ibland har det varit värre (alltid) och ibland har det varit något mildare (hemma-VM 1990) men alltid, alltid, alltid har den stora skaran av skräniga och fördomsfulla gangsters älskat att hata Italien.

Jag glömmer aldrig den passionerade, skoningslösa skadeglädjen som en hel Danmarks-färja gav uttryck för när Sydkorea vann 2002.

Jag glömmer aldrig EM 2004. Jag glömmer aldrig att hela världen höll på Frankrike 2000 och 2006.

Det är som om folks fruar roat sig med mina azurblå hjältar under en bar himmel på en sandstrand i Rimini.

Det blir personligt väldigt snabbt.

Folk som älskar Italien som land men ändå hatar landslaget i fotboll. Det är beundransvärt med vilken iver och vilken okunskap som folk hänger kvar i sina kedjor till fördomar…

En gerillarörelse mot allting.

Precis så är det att älska Gli Azzurri.

Min egen kärlek till Gli Azzurri löper två vägar. Båda leder till och ifrån hjärtat. Dels är det blodsband. Landslaget har kommit  att representera det italienska i mitt liv.

Den andra vägen har byggts upp som en sorts azurblå identitet. Jag har under alla de här åren som jag följt den italienska fotbollen lärt känna spelarna. Det är nästan så att jag känner dem. Jag kan allt om dem, och har en sorts relation med dem. Inte på det där sinnessjuka stalker-aktiga sättet, utan mer som syskon man vet att man har någonstans och kan följa utan att träffa.

Jag har lidit mer för Italien än jag lidit för kvinnor genom åren.

Ni kan historien. Ut på straffar  i VM 1990, VM 1994, VM 1998. Blåst på segern av en solbränd dansbandssångare från Mölndal (Anders Frisk) i EM 2000, lurad på avancemang av domare Moreno 2002, 2-2 mellan Sverige-Danmark 2004.

Och så! Kronan på verket.

VM-guldet 2006. De demoner som lämnade mitt hjärta den 9 juli 2006 hade suttit fast i sina sjungande kedjor i sexton år!

Att älska är inget intellektuellt beslut. Jag sitter inte kalkylerar över mina känslor. Jag älskar. Punkt slut. Jag är också fortfarande naiv nog att vilka visa denna kärlek öppet och tydligt. Eftersom kärlek aldrig ska behöva försvaras.

Nu när jag tänker på det är kärleken till Gli Azzurri mer grundläggande, och avgjort mer livskraftig än nästan någon annan relation jag haft genom livet.

Det är både en förskräcklig och fantastisk slutsats att behöva dra.

Jag väljer inte kärleken, den väljer mig.

****

LYSSNA PÅ SENASTE AVSNITTET AV CALCIO AMORE:  Us ‘estate Italiana Finns på alla plattformar.