Släpp det tramsiga valet och rikta fokus mot New York, US Open-final. – M
9 september, 2018
MFF slår ÖFK
12 september, 2018
Idag blir det en text till alla er som förälskad i er i dåliga lag, som egentligen aldrig vinner något, som kan förlora er i romantiska funderingar över en bortglömd inhemsk cup-seger för tjugo år sedan.
Vi som fallit i fel kärleksfälla har egentligen inte så mycket att längta efter, eller drömma om.
Vi som håller på Öis eller Siena, Cesena eller Bari. Vi är utspottade olivkärnor bara, en kvarglömd gammal öl på festen, Askungens tappade sko…
Ändå är det just där, i klubbarna utan chans, som de allra trognaste fansen finns. Vårt minne är kort. Efter en sommar har vi glömt. Efter en sommar står vi där igen på betongläktaren i Falkenberg, i Lecce eller i Bari och drömmer halsbrytande stort och galet igen.
Ibland sker mirakel. Öis vinner SM-guld, Chievo slåss om guldet och Bari nosar på en kvalplats till Europa.
Men allt det där är enbart undantag i en rätt tröstlös skymning. Men vår kärlek till klubben tar ingen hänsyn till framgångar. Kärleken till laget tar ingen hänsyn till att framtiden är en enda vindtunnel av mörker och hysteriska uddamålsförluster på övertid.
Vi vet att vi kommer bli besvikna. Vi vet att vi är lurade. Vi vet innerst inne att vi aldrig kommer vinna något, att vi får vara glada om vi håller oss kvar, men allt sådant där spelar ingen roll.
Man kan inte sjunga undergångssånger för luttrade fans. Vi kan alla verser utantill.
Vad har vår kärlek med segrar att göra?
Vi är en del av legenden, historien runt vårt lag. Traditionen och idealen är viktiga för oss.
Vi har förlikat oss med att vi är förlorare, det gör inte så mycket.
Stanken från gatorna och gränderna sitter i matchställen. Vi vill leva på ett enda sätt: Millwall-hardcore.
Drömmarna om guld och segrar är i sig själva bra nog.
Vi sluter ögonen och förlorar oss i soliga drömmar om guld och segrar medan laget vi älskar tappar 3-1 till 3-4 i ösregnet framför oss.
