Maskin vs konst. Skillnaden mellan nord och syd. – Av Birro

Hösten har redan satt eld på alla träd runt stationsområdet. Jag gillar bangårdar, tåg och stationer. Jag bodde vid en centralstation i nästan tio år när jag var yngre. Till slut lärde jag mig tiderna för de olika tågen utantill. Varje kväll runt 22 kunde jag se tåget från Köpenhamn tråckla sig fram som en upplyst mask längs rälsen.

Ibland undrar jag vilket som kom först, längtan efter den där sortens rörelse, efter vinddrivna existenser och sunkiga syltor, eller om längtan föddes efter att ha bott stora delar av mitt liv vid sådana platser…

För bara något år sedan hade jag den stora glädjen att vara på plats under derbyt i Turin. Min farsa bodde flera år i Turin innan han kom till Sverige. Han var (och är) en rätt fanatisk Juve-supporter och reste på alla bortamatcher. Hans stora idol var Omar Sivori.

Jag hade inte varit i Turin sedan jag var barn. Jag hade få minnen från staden. Jag minns att det var varmt och att vi hälsade på en av mina fastrar. Jag har ett svagt minne av att spela fotboll mot en grå betongvägg och jag minns hur fönsterluckorna lät när man gnisslade upp dem på morgonen. Solen minns jag, som silades genom gardinerna och parkerade på parketten.

När jag var där. regnade det hela tiden. Men jag upptäckte att Turin var en alldeles underbar stad. Raka gator, små torg, kyrkor, och så floden Po som en livsverv rakt igenom staden. Kullarna som böljade som hägringar ovanför staden. Turin är ju en närmast komplett stad. 2006 ordnade man vinter-OS och under VM i fotboll 1990 spelades flera matcher här, då på gråtfärdiga Delle Alpi som revs för några år sedan. Av stenarna från den arenan byggde man sedan Italiens modernaste arena, Juventus Stadium som sedan blev Allianz Arena.

Jag tänker på ytterligheterna i italiensk fotboll, att de är ungefär de samma 2018 som 1958.

Låt oss kalla polerna Napoli och Juventus.

Bara att se Juventus och Napoli spela fotboll bevisar exakt hur tydliga motsättningarna mellan nord och syd faktiskt är. De är både myt och realitet.

Maskin Vs Konst, Hjärna Vs Hjärta och allt det där…

Napoli har inte vunnit ligan på över tjugofem år. Juventus har vunnit ligan sedan dess….

Typ… I södra Italien frodas alltjämnt föreställningen om att norra Italien skor sig på södern, att alla fifflar, att alla vill syd illa.

Det är bara delvis sant. Men om man hamnar i trångmål eller matas av denna tradition överallt där man går, kan det vara lätt att gripa efter det där halmstrået, att allting är någon annans fel.

Särskilt i ett land som Italien där det faktiskt bevisligen varit så att det rika nord raggat arbetskraft och annat från det fattigare syd. Men ingenting, och då menar jag verkligen ingenting (ok då förutom Juventus matchställ) är svart eller vitt. Det är sant att nordItalien byggt sin välgång med hjälp av det fattigare syd, men det är också sant att det kan vara rätt bekvämt att bygga sitt utanförskap med hjälp av andra. För om allting är alla andras fel kan det hindra att man tar tag i det som ligger nära.

Glöm inte heller att det var just Fiat (som står Juventus extremt nära) som tog hand om hundratusentals fattiga arbetare från hela Italien efter kriget, gav barnen skolgång och arbetarna semester och annat, en lojalitet som ju betalat sig,  Juventus är Italiens i särklass populäraste klubb.

Sant är att Turin och Neapel är två oerhört vackra städer, men på väldigt olika sätt. Turin är raka, städade gator, perfekta små parker, torg och återhållsam arrogans.

Neapel är…raka motsatsen. När jag drack älskade jag Neapel för sitt kaos. Nu när jag är nykter kan jag rättmätigt uppskatta Turin för ordningen och funktionaliteten.

Rent fotbollsmässigt tillhör mitt lag som ligger något närmare Neapel än Rom, i alla fall rent geografiskt.

Jag älskar Italien för den här naturkatastrofen som är landets inre slitningar. Jag älskar Italien för att det känns så extremt levande.