Därför heter vi Calcio Amore. – Av Marcus Birro

Jag har ännu inte träffat på en enda människa som kommit fram till mig och sagt:

”Det är underbart att ha ett italienskt favoritlag eller hålla på Gli Azzurri. Alla respekterar det. Alla jag känner tycker det är helt okej.”

Jag har ännu inte träffat en enda människa som sagt: ” Jag älskar Inter/Lazio/Milan/Roma och jag får ha den kärleken i fred.

Exakt alla berättar istället om kampen att få sin kärlek berättigad, om motståndet och skitsnacket de möter på skolgården eller på arbetsplatsen. Möjligen har motståndet minskat till likgiltighet eller ett snett, hånfullt leende.

Det är värt att skriva det här igen för alla er som tror att allt är som det ska, som tycker jag tjatar.

Så länge detta motstånd mot italienskt fotboll finns i detta land kommer kampen fortsätta.

En motståndskamp kan se olika ut. Motstånd kan vara av olika dignitet.

Kanske borde vi starta ett eget italienskt Pride-tåg att dundra fram genom huvudstaden, klädda i våra favoritlags tröjor, viftandes med flaggor.

Vår kärlek är lika mycket värd.

Varje gång jag hör från folk att de ständigt tvingas försvara sin kärlek till italienskt fotboll blir jag betryckt.

Ibland är Sverige en avhuggen blindtarm, på drift i ishavet.

Vi får fortsätta stånga våra huvuden mot intoleransen, mot fördomarna, mot skitsnacket, mot idiotin.

Just nu är vi mitt i ett andetag. Sommaren har varit ett andetag i fotbollsvärlden.

Jag ger mig aldrig.

Jag tror på det goda upproret, på att förändring är möjlig.

Just nu befinner vi oss i ett andetag, ett kraftsamlade andetag inför hösten.

Låt oss stå enade då.

Vi håller på olika lag men vi har också mycket som förenar oss.

Därför heter vi Calcio Amore.

Som Allegri brukar säga, Människa först, fotbollsspelare sedan.

Samma här.

Italien förenar.

Förenar alla oss…