Derby Della Capitale – en pulserande känsla av att ALLT är möjligt. – Birro

Vår kärlek har två hjärtan. 

Ett slår sina slag för färgerna i vårt favoritlag. Ett annat hjärta slår för själva fotbollen.

Även om det kanske inte känns så har vi nervtrådar till samma källa, både Lazio och Roma. Vi är samma andas barn. Vi är alla döttrar och sönder till mäktiga Rom. 

Länge leve världens vackraste stad. När man blir äldre (och det går så fort) blir det allt färre saker som är lika roliga varje gång. Nästan ingen gång är längre som första gången. Men Rom är så. Att komma till Rom är lika magiskt varje gång 

När jag är hemma i Stockholm går jag med en karta över Rom i innerfickan. På det sättet kan jag drömma mig bort vid en liten paus i tillvaron, jag kan känna lukten från gränderna i Trastevere. 

Jag reflekterar ljuset från Tibern i mina solglasögon. 

Rom är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den. Rom är en pulserande känsla av att allting är möjligt, av att livet har mer att ge än ett plötsligt ösregn i skarven av september/oktober och sju isiga plus 

Rom är en hemlighet man hela tiden är på vippen att avslöja. Rom är en annan ton i rösten, är rak i ryggen, är en kostym som sitter som guld.

Idag är det match. Derby Della Capitale. Den här staden klär verkligen i storslagenhet. Därför är ett derby i den här staden något alldeles extra, en perfekt match som man säger. Derby i Rom med ett kaxigt och välspelande Lazio mot en slokörad och tröttkörd gammal varg. Kan väl bara sluta på ett sätt? 

Nej då. Ett Romderby har sina egna lagar och regler. Kan och kommer sluta hur som helst.

Jag skulle vilja säga att Roma vinner för att de är viktigare att de vinner men varje gång man försöker lista ut ett derbys logik så ändras logiken.

I dag är en perfekt dag att lätta en aning på halsduken och känna solen smälta sitt (givetvis rödgula) guld innanför huden. 

Ibland är livet en pappersbåt i ösregnet, reumatism i ens kropp, en molnande värk någonstans långt borta. Ibland är livet inte riktigt närvarande, inte angeläget. 

Ibland är livet en pissig disktrassa som en förfärande maklig Gud envisas med att vrida över skallen på en.

Men ibland, som idag, är livet i tid. Man är i fas. Man är lycklig. Man drar med de andra till arenan med varsamma förhoppningar. 

Jag fyllde 46 i år. Om jag så fick tio tusen timmar på mig skulle jag inte kunna förklara när alla de här åren hände.

Jag är lite krokig, är inte särskilt vacker, men kan skriva och uttrycka mig rätt fint när gav blir inspirerad. Jag har givit ut närmare tjugo bäcker, vunnit en del fina priser, blivit könd, älskad, ökänd och hatad. Jag har gjort flera varv i den offentliga rondellen, den där rondellen som ser ut att sväva några meter ovanför marken i den täta dimman som är främlingarnas godtycke.

Jag är vemodigt lagd. Jag är naiv. Jag är en drömmare och en romantiker. Jag gillar att gå med händerna på ryggen och fundera över livet, kärleken och laguppställningar från förr.

Det är sådana här dagar som idag som det slår mig! 

Som jag inser att det är okej att fylla 46 och älska ett fotbollslag. 

Det är okej att stå här med ansiktet som ett kärleksbrev mot himlen och bara njuta av timmarna innan det hela börjar, med flaggor, sånger och värdighet.

Kärleken till ett lag är så mycket större än bara kärleken till ett lag. Den är respekt och värdighet inför sig själv. En sådan här match är som ett vykort bland reklambladen.

 Den här lördagen är ett möte i ensamheten, är en torr, varm fläck mitt stormen, är en filt för katten att rulla ihop sig på.

Jag trodde att passionen skulle släppa sitt grepp om mig när jag blev äldre. Det blev tvärtom. Jag är glad för det. Jag är glad att jag fortfarande är naiv och drömmande nog att sätta all min tilltro, allt mitt hopp och en stor del av min kärlek till ett fotbollslag från huvudstaden. 

Alldeles oavsett hur det går idag ska jag sova med fönstret öppet i natt. De har lovat regn. Inte hotat med, utan lovat.

Jag sover med öppet fönster i natt. Jag sover med regnet som sällskap. Jag sover med en arm om allt det jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. 

Men först ska vi gå på fest,

Idag riktas hela världens blickar för några timmar mot Rom. Det är en ära att få vara här och uppleva det.

Forza Roma.