SSL- Två spel i samma match
8 oktober, 2018
Roberto Mancini. Då och nu. – Av Marcus Birro
12 oktober, 2018
Vi tror ibland att vi är bäst på allting här i Sverige. Det är som om vi lite kokett och lite patetiskt anser att just vårt sätt att göra/tänka/ordna med saker är det universella sättet, det för alla bästa sättet.
Jag tänker på det när jag tar en promenad för att möta Petronella Ekroth, proffs i italienska Juventus.
Damfotboll är kanske ingen blind fläck för mig, men den är suddig den där fläcken. Den är lite utanför fokus.
Samtidigt vet jag att damfotbollen (detta rätt hiskeliga ord) är på frammarsch i Italien. Både klubbar, media och supportrar har börjat ta den på allt större allvar.
Jag tänker också på staden Turin som faktiskt är en väsentlig del av mitt ursprung.
Det är lätt att bli förälskad i Turin. De mysiga gatorna, de vackra torgen, kyrkorna, de vackra arkaderna.
Min pappa bodde här i Turin under tio år i sin ungdom, innan SKF fick honom till Sverige och mamma fick honom att stanna.
Kanske är det därför jag känner mig så här hemma där.
Jag minns min fasters man Cesare som satt i koncentrationsläger, minns han tystnad och hans sorg och värdighet. Jag minns en stekhet innergård, en plastboll och några andra ungar med smutsiga kläder.
Det är obegripligt att det talas så tyst om Turin i Sverige. Italien har några av världens vackraste städer och fler av dem kan vi mycket om hemma i Sverige. Rom, Venedig, Milano, Neapel och Florens väcker alla bilder från resor vi gjort, filmer vi sett eller böcker vi läst.
Men vem älskar Turin?
Juventus är hela Italiens fästmö, säger Juves president Andrea Agnelli.
Jag tänker på det jag läst om Petronella, att hon knappt visste något alls om italiensk fotboll innan hon kastade sig rakt ut i det stora äventyret.
I ett djupt splittrat, sårat och sargat land med starka lokalpatriotiska slitningar, är Juventus något så ovanligt som ett provinsiellt lag för hela landet. I staden Turin är också Torino det populäraste laget. Juventus har inga tydliga stadsgränser. Andra skulle säga att Juventus är en klubb som flyter, själlös och stadslös.
Med hjälp av FIAT byggde Juventus en supporterskala i hela Italien. Bilfabrken i Turin och Juventus har varit ägda av samma familj sedan 1923. Efter andra världskriget flyttade många fattiga bondpojkar (däribland min far) till Turin och började jobba på Fiat. Lojaliteten med arbetsgivaren (som tog hand om sina anställda och erbjöd semestrar och sommarvistelser för de anställdas barn) band massor av folk till Juventus. När dessa sedan valde att flytta tillbaka till sina städer och landsändar hade de kärleken till Juventus med sig.
Men hur mycket av allt detta har läckt över till damsektionen inom klubben?
Hur ser fansen på damfotbollen?
Vinden friskar i. Jag rundar ett krön vid Högalidskyrkan och möter Petronella utanför ett italienskt fik på Söder över en kopp kaffe.
Samtalet kan du lyssna på under alla podcastplattformar.
https://www.acast.com/calcioamore/birromoterpetronellaekroth
