Roberto Mancini. Då och nu. – Av Marcus Birro

Italien spelar så uselt tråkig fotboll just nu att det är lätt att se Roberto Mancini och drömma sig bort…

Så jag gör det.

Jag drömmer mig bort…

Jag satt inlindad i den italienska flaggan.

Jag var mycket full men det gjorde ingenting eftersom jag kommit för att se Robert Mancini spela fotboll. Då ser man gärna dubbelt.

Jag såg fyra, sex, åtta stycken Mancini och alla var lika bra. Jag såg när han klackade in ett mål direkt på frispark. Jag såg det i dubbel upplaga. Jag drack kafferör med sprit tills jag glömt mitt eget namn och jag hamnade på en bar i Trastavere och sjöng Umberto Tozzi -sånger med människor jag inte kände.

När jag vakade hade jag pannan mot golvet och byxorna vid knäna. Hotellfönstret stod öppet och vespornas surrande nådde mina öron som en dröm först, sedan allt högre till jag vaknade och gick ut i solen och drack mineralvatten till jag kunde andas normalt och då gick jag och köpte sporttidningar för mina sista pengar och där kunde jag läsa om Mancini och det kändes bra att göra det eftersom kvällen före mest kändes som en dröm.

I maj 1990 kysste jag en främmande tjej i publikhavet på Ullevi när Sampdoria slog Anderlecht i Cupvinnarcupens final.

Det var andra tider på den tiden.

Det var bara att köpa biljett och få en kyss av en vacker kvinna som jag bara såg leendet på sedan när vi dansade ut längs Avenyn med våra flaggor och tröjor och jag fick en signerad Sampdoria -tröja som jag glömde kvar på restaurang Kometen och dagen efter när jag gick dit var den borta, och det var den unga kvinnan med det långa håret också men utanför ett av hotellen på Avenyn träffade jag en annan italienare från Genua som försovit sig och missat planet så vi slog oss ner och tog en stark kopp kaffe och han berättade att han på riktigt trodde att Gud ramlat ner och slagit i backen den dagen Roberto Mancini föddes, och att det var därför som Mancini var världens vackraste fotbollsspelare och jag höll med, för jag visste inget om Gud, men en del om Mancini och jag visade honom runt i stan och till sist tog han bussen till flygplatsen och när jag gick hem var jag ung, lycklig och med hela livet framför mig.

Jag tänker på de där dagarna när jag ser Mancini leda ett sargat, ängsligt, sorgligt och uselt italienskt landslag.
Men jag litar på honom.

Jag har inget val.

När Gud slår i backen blir landningen alltid mjuk. Jag älska känslo-människor.

Finns det andra sorters människor?

Egentligen? På riktigt?