Lagerbäck tar livsviktig seger mot Bulgarien
15 oktober, 2018
Stockholm Open och övriga 250-turneringar. Onsdag . – Monsieur
17 oktober, 2018

Italien väckt till liv igen. – Av Marcus Birro

Man kan ju vinna fotbollsmatcherna på så många olika sätt. Man kan vinna som Arrigo Sacchi gjorde med Gli Azzurri 1994. Italien gjorde lidandet till dygd och plågade sig själv och sina fans fram till en trist final mot Brasilien.

Jag älskade dem då också, som jag älskar de nu.

Fördomarna om italiensk fotboll har varit som hundskit under skorna, meningslöst stinkande och svåra att bli av med.

Som tuggummi på byxorna en het sommardag har de lata, vulgära och oförskämda fördomarna om italiensk klibbat fast. Jag har följt italiensk fotboll med en förälskads noggrannhet sedan 1982, samma år jag fyllde tio år så jag vet vad det vill säga att tvingas utstå fördomarnas förakt.

Okunnigheten har varit kompakt.

Hela vägen från fyllorna på sportkrogarna till Lars Lagerbäck i tevestudion.

Men allt detta håller på att ändras. Det har blivit mycket bättre. Dessutom bör man (i alla fall jag) akta sig lite för att ständigt försöka leta upp närmaste dynghög av motstånd. Ibland kan det faktiskt vara så att man medvetet eller omedvetet söker upp motståndet för att man helt enkelt trivs så väldigt bra med att hela tiden har stormvinden i ansiktet. Eller så vet man helt enkelt inte om något annat.

Segern är som en känslomässig regnbåge. Ingenting är vackrare. Gråt och skratt som två syskon nära hjärtat.

Segern mot Polen väcker drömmar om kommande mästerskap. Men vägen är alltjämnt lång att gå. Det är som att se en vinglig Bambi kana ner mot den frusna sjön och ta sig ut på isen med de där fyra tändstickorna till ben.

Det finns också ett annat problem. redan 2014, efter fiaskot i VM talade Cesare Prandelli om bristen på stolthet som många spelare visade prov på när det kom till landslaget. Detta har flera orsaker. Italien har bara varit ett enat land i drygt 150 år, det är lätt att glömma det, men de lokala byarna, städerna och regionerna är väldigt starka. Man definierar sig sällan som italienare utan man känner lojalitet mot området man bor och verkar i. Detta gäller även spelarna i de olika klubbarna. De präglas av denna omgivning och atmosfär.

När det gäller landslaget får det ibland, och för en del människor, representera en stat och ett sammanhang som i alla år struntat i dem.

Det finns många människor i Italien som på allvar hoppas att det ska gå dåligt för landslaget eftersom de känner sig förrådda eller helt enkelt bara utanför alla sammanhang.

Men jag är väldigt glad över segern mot Polen. Ännu gladare är jag dock för att spelet  faktiskt äntligen såg bättre ut än på länge.