Stockholm Open Torsdag. Vinnarspel och Kolhschreiber vs Verdasco. – M
18 oktober, 2018
Stockholm Open kvartsfinaler fredag. – Monsieur
19 oktober, 2018

Ingenting står stilla i Milano på söndag. Inter vs Milan. – Av Marcus Birro

Vad är en väl en bal på San Siro?

Allt, medborgare, allt!

När båda lagens fans sjunger sina sånger och ståtar med sina tifon känner jag hur lågan runt mina ord, mina älskade ord, nästan slocknar. De behövs inte. Ett fullsatt San Siro inför ett derby mellan Milan-Inter är som en autostrada hela vägen in i hjärtat. Det behövs inga ord. De där bilderna berättar för hela världen varför det är så enkelt att älska serie A.

Jag sitter i min överbetalda tvåa vid Skanstull och får rysningar över hela kroppen att se människor rulla ut flaggor på en fotbollsarena i en stad nedanför Alperna, ungefär 300 mil därifrån. Jag känner mig delaktig och varm i hjärtat. Jag håller inte ens på något av lagen. Jag är ändå inbjuden. Jag får delta. Det är fansen som är meningen med fotbollen. Detta gäller alldeles oavsett om fotbollen är modern eller inte. Det är fansen som är konstnären. Till lika stora del som spelarna är det.

Världen kryllar av fina och galna derbyn. I England finns några riktigt fina. I Turkiet och i Grekland är de galna allihop. I Brasilien och Argentina laddar folk i månader. I Rom är temperaturen några grader högre än i Milano.

Men derbyt i Milano är unikt på flera sätt. Ett är att derbyt rymmer två av världens viktigaste och mest framgångsrika lag.

I en enda match möts så många titlar och så många pokaler. Ett derby på Sicilien eller Rom, eller i Genua, eller i Turin, är allihop på liv och död. De betyder allt för fansen.

Men Milan och Inter är två av världens bästa klubblag just nu. Därför är derbyt magiskt.

Jag skulle egentligen varit på plats i Milano i kväll. Eftersom jag varit på några derbyn i Milano så vet jag vad jag missar så det svider som surt salt i såret…

Eftersom jag börjar bli gammal tänker jag ofta på min ålder. Vilket får mig att tänka på Inters suveräna tidlösa fanbärare; Javier Zanetti.

Som Jesper Hussfelt sade en gång ” ingen har ens reflekterat över hur gammal han är, inte ens han själv!”

Precis så.

Det är andra tiden nu, som det heter. Zanetti sitter på läktaren (och ser inte ut att åldrats mer än en eftermiddag sedan 2000) och både Milan och Inter har en bit kvar till de där händerna där de flög för sju, åtta år sedan.

Det samma gäller mig. Jag kämpar för egen del med tusen yrkesmässiga motgångar. Det är tufft just nu. Sorgen blir som ett lock över allting. I den här åldern kommer rädslan också. Jag försöker hålla blicken fäst vid horisonten får jag vet att det är i höjd med horisonten som jag en dag kommer kunna sträcka mina armar i skyn igen. Men det är svårt när allt är och nu rasar ner som gammalt mörker överallt.

Just när jag mår så här kommer den sagolika fotbollsmatchen som en slags frälsning, som en väg ut ur allt som står still. För ingenting står still och få saker kan bevisa det med tydligare klarhet och vackrare finess än ett derby i Milano.

Milan och Inter är som två syskon som tvingats in under samma filt, in i samma sal. Ljuset dämpas, musiken spelas upp och hela världen står intill de gyllene väggarna för att ta del av skådespelet. Världen har tippats varsamt till rymdskeppet San Siro och med ens är jag återigen så väldigt lycklig över att bara finnas till.