Vi är den här elden tillsammans. – Krönika av Marcus Birro

Jag brukade somna med drömmen om att bli bäst i världen.

Jag älskade vår familjära trygghet, ytterdörren låst, alla samlade i vardagsrummet, lamporna tända i fönstren; små lysande vakter mot mörkret.

Jag spelade fotboll i Marieholms Boik och var alltid först ombytt till träningarna. Jag skulle bli bäst. Det hela var en fråga om tid, på sin höjd.

Jag var varken mobbad eller mobbade. Jag var en drömmare, satt längst bak i klassen med tjocka böcker, blev alltid lämnad ifred.

Redan i femman skrev jag på en skoluppsats att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien när jag växte upp.

Jag minns en natt när radhuset slumrade i leran, när förortsbussarna lyste upp kurvorna och backarna ner mot centrum, när mina vänner som skulle dö av knark inom tio år fortfarande sov sin trygghetssömn de också, när lyftkranarnas ledsna halsar kunde anas i slänten där man byggde mögelskadade kvarter under en eftermiddag, hur drömmen ändrades, skiftade form.

Jag skulle aldrig bli bäst i världen på fotboll. Jag var inte ens Kaprisgatans bästa fotbollsspelare.

Jag spelade inte ens i Marieholms första lag, utan i det andra, det som hade flummiga Hjalmar som tränare. Andra laget som praktiserade någon form av ödmjuk solidaritet och lät alla spela lika mycket. Och jag var inte ens bäst där!

Ganska snart kom mitt liv att ändra inriktning. Jag hamnade i GAIS (och höll på Öis…) och fick chansen att spela Pojk -Sm i Stockholm. Jag blev inbytt mot Elfsborg men bet en jävel i smalbenet och blev utvisad efter tio minuter. På väg in i omklädningsrummet den där regniga eftermiddagen slängde jag mina fotbollsskor i soptunnan och åkte till Rågsved för att kolla vart Ebba Grön hade repat. Mitt liv bytte inriktning.

Nu drömmer jag istället om att lagen jag älskar ska bli bäst i världen. Men det är samma kärlek, det är samma innerlighet, det är samma förtjusande förväntan. ag älskar förutsättningslöst.

Ibland händer det (fortfarande) att människor på de stora tidningarna känner sig tvingade att meddela mig att jag inte är någon riktig journalist. Jag har fått höra det i omgångar i över tio år.

Men det är okej. Det är som det är. Är man obekväm på sina villkor älskad man av eliten så länge som man inte utgör ett hot. När man börjar utgöra ett hot blir man raskt undanskuffad.

Det finns tusen av dem. Bara en av mig.

Vi behöver ingen över-medelklass-spärr mellan oss och tangentbordet, behöver inga lismande leenden för att hålla våra kära kontakter på gott humör. Nej, jag är inte journalist och stot över det.

Just nu växlar Calcio Amore upp. Det är en risk vi tar. Men vi älskar risker. Vi har inga resurser alls men vi ha en eld som brinner. Värmen från den elden kan hålla oss vid liv ett tag till.

Vi är fans, supportrar. Vi är utplockade, bultande hjärtan, brinnade eld, sökande själar. Vi är som folk helt enkelt. Och vi döljer det inte. Vi älskar med en dåres genomskinlighet och det gör oss oerhörda och gastkramande vackra. Det gör oss till lysande stjärnor i vinternatten.

Det är därför jag är 46 år och sitter i Romatröja och skriver det här och det är därför detta skrivs här och inte på någon rosa sporttidning. Jag älskar med ivern hos ett barn på julafton, med en ängel och demons brister och fulländning.

Jag gör inga hemligheter av att jag älskar förutsättningslöst, något som tycks vara ett hinder i eliten.  För mig är kompromisslös kärlek alltid något vackert. Och du borde vara stolt som läser det!

Du är nämligen en del av en rörelse.

Vi gör detta tillsammans.

Jag gör mig inga illusioner om att jag kan bära ens hälften av detta ensam.

Vi gör det ihop.

Vi är den här elden tillsammans.