Grymt formstark Nishikori mot hemmahoppet Thiem. – Monsieur
26 oktober, 2018
Maxbett i allsvenskan (1.57)
27 oktober, 2018

Att vara slug som en räv. – Av Marcus Birro

Vi är som skuggor i skymningen, som soldater på efterkälken. Vi har grus i skorna men vi fortsätter framåt ändå. Vi vill gott. Vi ingår i kärlekens armé.

Vi är nyfrälsta som vet något ingen annan vet.

Kärleken till Il Caclio förenar oss och ibland är det bara en nickning på stan, en vacker halsduk, en pinnål, en hållning, en värdighet, en stolthet, en azurblå tröja som avslöjar oss. Vi skickar kodade meddelanden till varandra. Vi binds samman av en osynlig röd tråd. Vi är stolta och fler än vi tror. I tisdags  på Linköpings Central kom Pierre fram och bara ville skaka hand.

Jag blir glad och stolt över att vara en form av vakande öga, en varsam hand genom natten, en skriftställare som levererar ord och känslor till alla oss som lever med längtan till Italien som en feber i kroppen. Som tycker Serie A är ett gift i blodet och som kommit att älska detta gift.

Jag hör på radion att italienarna själva uppger att de är deprimerade. En undersökning visar att de är mest missnöjda av alla i Europa, Jag tror det är av godo. Det är en sund reaktion mot ett samhälle som i stora stycken premierar vad man kallar Furbo, en form av halvkriminell smarthet, en vassa armbågarnas modell, där kontakter, svart ekonomi och svågerpolitik går igen inom allting. Folk är trötta på den skiten. Folk vill känna förtroende för sina medmänniskor, för varandra, för staten. Folk vill att samhället ska fungera.

Italien hade kunnat bli ett nytt Jugoslavien. Det håller ihop men inte utan friktion. Det spänner och knäpper i ledningarna. Det sprakar och svettas i musklerna som håller detta vackra land samman. Fotbollen är både en enande och en söndrande kraft. Den blir vad vi gör den till. Att italienaren nu väljer att reagera mot Furbo-samhället ser jag enbart som något positiv. I

I Italien finns nittio procent av hela den civiliserade världens kultur och konstskatter. Italien är hälften så stort som Sverige. Det bor nästan 60 miljoner människor där. Det är inte konstigt att det knakar och kränger då.

Jag älskar mycket av det där kaoset eftersom det där kaoset mest är för syns skull, är en bergbana i vardagen, är en färgklick i allt det gråa, en värme som töar bort slasket i mitten av januari.

Italien är balsam för ett vintertrött och nordiskt sinne.

Jag är naiv nog att tro att fotbollen kan vara en helande kraft i denna oerhörda sprängfyllda dynamik. Jag tror att kärkeken till laget, staden, tröjan och klubben är av godo eftersom kärlek alltid är av godo.