Sorgen förenar oss. – Av Marcus Birro

När jag går vilse i mig själv, mina egna svarta tankar, när jag trasslar in mig i vardagen och faller som ett fyllo över tröskeln efter en dag i ösregn, brukar jag tänka på Sauro Toma.

Jag brukar tänka på alla de år han fick till skänks, som en oersättlig och oerhörd gåva.

Toma skulle ha varit på det plan som störtade in i bergen vid Superga den 4 maj 1949. Grande Torino, alla 31 ombord, utplånades.

Italiensk fotboll blev sig aldrig mer lik.

Jag vill gärna tänka att Toma såg livet som en gåva men jag vet genom intervjuer att inga gåvor fungerar så.

Han såg sitt liv som delvis en förbannelse, en skuld han aldrig kunde betala tillbaka.

Torino är en klubb med fantastiska och hemska öden.

Luigi Meroni hette Italiens svar på George Best i slutet av sextiotalet. Den 15 oktober 1967 blir han påkörd och dödad när han ska snedda över vägen och gå in på en bar. Föraren till bilen, som kliver ut i fullständig chock, är en exakt kopia av just Meroni. Han heter Attilio Romero och är en fanatisk Torinosupporter. Inte nog med det.

Han kommer att drygt tjugo år senare bli Torinos president.

Superga och Meroni är två skuggor som faller tunga över dagens Torino. Det är en kall och läskig skugga som gör det svårt för laget att hitta en helt egen identitet här och nu. Men det är också en varm plats, en oas att vila ut i.

I staden Turin är fortfarande Torino publikt det största laget, medan Juventus ses som själva symbolen för korruption och själslig utförsäljning. Juventus är hela Italiens lag. Torino är stadens.

Fotbollen i Italien är alltid en sorts magisk blandning av liv, död och kärlek. Så här sa Don Francesco Ferraudo i ett tal vid begravningen av Meroni:

– Luigi var inte bara kött, muskler och nerver. Han var geni, mod, förståelse och altruism.

Samma sak skulle kunna sägas om italiensk fotboll överhuvudtaget.