Fanbärare och dess lojalitet, det blir inte större än så. – Av Birro

Jag kan en del om fanbärare och kärleksfull lojalitet.

Spelare som axlar en supporterskaras drömmar, som blir deras röst, deras kärleks ambassadör.

Jag döpte min son efter en av de allra största.

Totti är och förbli ett gulrött monument. Men det är egentligen inte monumentet jag är intresserad av. Eller älskar. Jag älskar den helt vanliga ovanlige fotbollstalangen som kör motorcykel genom Roms gator tidiga morgnar för att slippa bli igenkänd men där alla lär sig vilka hjälmar han brukar byta emellan.

Dem där krampaktiga kärleken som kan kännas som ledband.

Som när man behöver ringa till glasskiosken och be dem stänga tillfälligt för att man har haft gäster på middag och vill avsluta middagen med en suverän citronglass under en magisk gatlampa i en gränd.

Jag älskar mer möjligheterna till tillfällig ära som valdes bort.

Jag älskar de korta banden, de små, små stegen mellan alla oss som böljar som ett halv ner mot arenan (och i Rom de fruktansvärda löparbanorna) och möter kaptenen när han avgjort ännu ett derbyt mot Lazio.

De slitstarka banden vara ett helt liv.

Jag älskar när människor tar den hårda vägen. Jag älskar människor som inser att de är stora men ändå aldrig större än kobben, än fansen, än kärleken vi känner.

Så jag kan en del om den där typen av kärlek.

I min bok, och det är möjligen bara i just min bok, är den kärleken något av det starkaste livet har att erbjuda.

Jag älskar inte Totti enbart för allt han gjorde, utan lika mycket för allt det han valde att inte göra. Han lämnade INTE Roma när han hade chansen. Han återvände inte till landslaget efter VM 2006 trots att en hel nation tjatade på honom. Han fortsatte INTE längs den stökig väg som han var inne och dansade på runt 2003-2005.

Det finns så klart flera. Ni vet vilka. Del Piero, Zanetti, Maldini.

Även i Sverige finns dessa trotjänare.  En av dem slutar i morgon. Han heter Kennedy efter en amerikansk president.

Jag har egentligen ingen relation till Kennedy. Jag har som många andra följt honom på avstånd. Han har varit ett mäktigt, kärleksfullt sorl i slutet av en grönvit tunnel. När jag flyttade till Södermalm för några år sedan växte sorlet till en skönsjungande sång och det blev väldigt enkelt att översätta den exakta betydelsen av vad Kennedy betytt för sina supportrar, för sin stad och för sin klubb.

För en månad sedan kom han in och dunkade in en frispark från nästan 30 meter mot rivalen IFK Göteborg. Efterspelet är redan klassiskt. Någon kastar ner en mugg med öl som han, trots att han springer som gasell, lyckas fånga och dessutom hinner han dra i sig några sköna klunkar.

Det är episkt.

Det är så mycket Hammarby att till och med den hårdaste järnkamin, den vassaste gnagaren masar sig upp ur sin soffa och applåderar.

Kennedys kärlekshistoria med Hammarby är ingen obruten linje. Han blev proffs i Grekland, i Holland och i Spanien. Ändå är de där äventyren flugpapper i jämförelse med allt det han givit åt Hammarby. Här har han vunnit SM-guld 2001. Här har han fått göra det sista målet under den sista matchen på Söderstation och här har han varit med om att påbörja den monumentala resa som Hammarby är ute på genom att med två mål skjuta tillbaka Hammarby till Allsvenskan.

Mitt hjärta är stämt i en annan tonart. Men det spelar ingen roll. Det är så väldigt enkelt at älska den hängivenhet, den lojalitet och det livsverk som en Kenendy Bakircioglu lagt ner framför sina fans. Det är något som är större än färgerna på halsduken. Kennedy representerar en utdöende art, en historisk återblick, en länk mellan oss som älskar och de som bringar ära och glädje till våra hjärtan.

Han är den felande länken mellan supportern och laget. I sitt hjärta bär han tiotusentals människors desperation. Han bär deras förhoppningar. Han bär deras hopp och deras sorg. Det borde vara en omänsklig börda men det vackra i kråksången är att det är en lätt börda eftersom han aldrig är ensam. Kennedy är omgiven av så mycket kärlek och så mycket förhoppningar och drömmar att det han bär känns lätt som en fjäder.

Imorgon spelar han sin sista match för Hammarby. Nu ska sista kapitlet skrivas. Och ändå inte. För det här är en öppen bok. Som i all kärlek bläddrar sidorna sig själva. Det finns inget slut, ingen punkt längst bak. Det finns bara en hedersmans testamente och aldrig sinande gåva.

Jag önskar Kennedy en vacker söndag hop med Gud (han är troende) och sina fans i morgon. Jag önskar alla supportrar en värdig hyllning.

En man, make och farsa kommer bli mer tillgänglig för sin familj på måndag. Ett helt fotbollsland kommer minnas honom för alltid för det han gjort för sin klubb, sin stadsdel och sina fans.

Det är stort.

Det blir knappast större.

Vemod kan vara en rätt syrlig sak.

Men vemod och salta tårar över ettavslut kan också vara ett första blomblad på ett helt nytt äventyr.

Ingenting dör. Ingen tar egentligen slut.

Kärleken övervinner allting.