Djurgården gör det igen
5 november, 2018
Ikväll kommer det koka på Sao Paolo. (2,0) – Monsieur
6 november, 2018

Zlatan är Ebba Grön. – Krönika av Marcus Birro

Jag borde ha slagit sönder en bar och kraschat en bil i fontänen där uppe på Avenyn och vinglat hem i kallingarna. Det hade varit mer en skandal på min nivå”.

Gud, vad jag önskar att det var jag som sagt det där.

Kanske till en ointresserad GT-reporter på The Golden Days vid Brunnsparken efter en stadig vinfrukost.

Men det är så klart Zlatan.

Det blir inte bättre. Han skulle kunna göra det så enkelt för sig. Bara glida runt i solglasögon och smågarva förnöjt.

Han skulle kunna ljuga om att han älskar Lejonkungen och gillar alla människor med samma reglerat ljumma meningslöshet.

Men Zlatan är punk. Han bara kör. Han berättar som det är från den enda höjd man har tillgång att överskåda världen ifrån, sin egen. Vilken annan saga kan man skriva med sitt liv? Vilket annat liv har man egentligen rätt till?

Det som är unikt med Zlatan är hans mod. Han väntar inte till tio år efter att han avslutat sin karriär. Han dunkar upp sina sanningar, så som sanningarna kommit till honom.

Uppriktighet kostar. Jag ska inte bli överdrivet personlig. Låt mig bara få konstatera att det är så.

Det är mycket enklare att backa undan, glida förbi, vägra stå upp, inte svara, inte ta ställning.

Varje gång du tar ställning riskerar du att få människor emot dig.

Jag beundrar fotbollsspelaren Zlatan mycket. Han har vunnit väldigt mycket, inte minst skytteligan i Italien, vilket ingen svensk lyckats med sedan Gunnar Nordahl på femtiotalet.

Jag har aldrig mött honom. Det jag hört om honom har pendlat från att han tagit sig tid att skriva autografer till skolbarn på Skurup, till att han utan anledning skällt ut bollpojkar på Inters träningsanläggning.

Han är mänsklig helt enkelt. Han är inte medelljum potatisgratäng med folköl. Zlatan är inte hissmusik. Han är Ebba Grön.

Han är egentligen extremt politiskt, helt säkert utan att vara medveten om det. Han representerar (säkert utan att vilja det själv, också det som Joakim Thåström) en hel undantryckt samhällsklass, killarna och tjejerna från förorterna. Han har ingen medial strategi, han är inte smart, slimmad och medveten. Han bara kör. Jag älskar det. Jag älskar det mer och mer.

Zlatan är en bångstryig jävel som riskerar något med det han gör. Han sätter sitt dumma arlse på spel. Jag gillar sådant. Världen går runt med hjälp av sådana människor.

Mitt i all sin Rosengård-utspädda Scarface-attityd finns en frän och direkt ärlighet som jag upplever som extremt befriande.

Han tar inte skit helt enkelt. Han vägrar kompromissa med sin talang. Han vet sitt värde.

Zlatans energiflöde hålls i darrig balans mellan vrede, revansch och glädje. Det är vad han byggt hela sin karriär på.

Det spelar ingen roll att han nu är en superkändis.

För sin inre bild kommer han alltid ha hela världens långfinger.

För sig själv har han alltid, hela tiden, exakt allting att bevisa.

Han slår i ständigt underläge.

Han är förbannad och djupt sårad hela tiden.

Det är hans stora svaghet.

Det är också hans stora styrka.

Att det gör honom extremt mänsklig är en sidoeffekt som vi vid sidan av borde lära oss att uppskatta.

Nu ber jag till en Gud jag ännu hoppas inte har givit upp hoppet om mig att Zlatan återvänder till Milano och Italien. Både han, Milan och Italien är värda det.

Inte nödvändigtvis i den ordningen…