Maldini, Paolo. Den italienska fotbollen personifierad. – Av Birro

Tidigare idag vacklade jag genom dimman på Götgatan i Stockholm. Jag blev sugen på en kaffe och slank in på Fotöljen, nästan nere vid Hornsgatan. Killen bakom diken håller på Milan och vi surrade lite. Jag drack mitt kaffe och började gå hemåt. Jag funderade på Milan och på Gunnar Gren, av alla människor.

Gunnar Gren är en legend. En av tidernas största fotbollsspelare. Han är svensk. Men han är ändå mer hyllad i Italien än i Sverige.

Här fick han inte ens komma in gratis på Nya Ullevi. Han fick ställa sig längst bak i kön som alla andra. I de Goa Gubbarnas land, Göteborg, skulle han inte tro att han var något.

Ett land som pissar på sina hjältar är ett skrumpnat, fattigt och sorgligt litet land. I Milan är hans namn skrivet med stjärnglans. Tillsammans med Nils Liedholm och Gunnar Nordahl. De är en del av klubben, en del av klubbens själ, det där svårgripbara som poeter älskar att skriva om. De är en del av luften på Milanello.

Milan är en familj, som ett varmt, vänligt och solidariskt land där man aldrig glömmer sina medborgare.

Det finns så många människor som gör vad de kan för att plocka drömmarna ur våra hjältar. Men vägra lyssna på dem! Låt de förtvina ur ditt liv.

De är som fiskar på torra land. De är som använda kondomer.

Maldini är den italienska fotbollen personifierad.

Det går inte att hitta en elegantare eller värdigare representant för stoltheten, för klubbkänsla, för elegansen, för värdigheten, för allt det som är så stort med italiensk fotboll. Jag älskar Maldini.

Jag skulle vilja sitta med honom någonstans en hel kväll och bara tala minnen. Jag skulle vilja krama honom. Jag skulle vilja bryta mig in hans hem och sno med mig alla hans saker.

Milan är en ståtlig, anrik och vacker klubb. Milan går på styltor genom skitsnack och fördomar. Milan är den klubb i Italien där banden mellan samhälle, familj, kontakter och fotboll suddats ut allra tydligast.

Milan är den klubb i Italien som värdigast, och elegantast vrider tillbaka omvärldens fula långfinger.

Jag älskar klubben för deras rakryggade moral och för deras ambition att aldrig någon gång glömma sina familjemedlemmar.

Italienhatet rinner av som svett mot den rödsvarta huden.

Maldini då?

Han är nu återigen en del av klubben.

Så segrar inte döden eller tidens obarmhärtiga ordning.