Ingen utklassning i Uppsala
13 november, 2018
Världens bästa serve mot tourens just nu svagaste psyke? (2.85) – Monsieur
13 november, 2018

Känslan går före allt. – Krönika av Marcus Birro

November är ruttnande, blöta löv. Mörkret kommer tidigt. Snart är vintern här, som ett gammal krig alla glömt varför man drog ut i.

Allting luktar grav, luktar död. Men ingenting dör. Man står vid sitt fönster och funderar på om allting börjar nu eller slutar nu eller om allt är en cirkel utan början och slut. Men ingenting dör.

Jag älskar naiva människor, förvirrade drömmare med stora planer på att förändra världen. Eller i all fall denna världs förkrympta lilla hjärta. Det kommer alltid vara tuffa tider för oss drömmare. Finns det andra tider? Var fan är dom i sådana fall? Jag har lärt mig leva med sorgen och drömmarna, som två syskon på samma gata, i mitt hjärta. Det får gå. Det är nu sådan jag är.

Många fotbollslag spelar naivt. Jag älskar sådant, trots att sådana lag sällan, eller aldrig, vinner något.

Naiva människor vinner aldrig i längden. Varför? Därför att världen är uppbyggd kring de jordnära, analytikerna, de orädda, de cyniska, de inte alls så harhjärtade. Världen är byggd av män som står upp. Svaghet är samma sak som undergång. Vad alla dessa världsledande, statistiskt säkerställda stackare dock inte vet är att de är lika skraja som vi andra. De döljer det bättre bara. Och ibland händer det att alla vi harhjärtade faktiskt får stå överst på pallen.

Det är befriande att i min ålder (46) kunna känna hur något, den italienska fotbollen, petar med sitt vackra finger in i ens självcentrerade författarbubbla. Jag älskar att fotbollen får mig att lämna mig själv och bli en del av något större, något viktigare, något utanför mig själv. Jag älskar när något blir viktigare än jag själv, när jag får vara en liten del av ett större sammanhang.

Revanschen har alltid varit en stor drivkraft i mitt liv. Från viljan att täppa till truten på alla lärare i skolan som höll kvar mig efter lektionstid och förklarade att jag aldrig skulle lyckas ge ut böcker, via socialhynenorna som ville tvinga mig att “ta ett riktigt jobb” och till alla som alltid hånskrattat åt min kärlek till den italienska fotbollen.

Att ha världens långfinger i ansiktet är en fin drivkraft. Det spelar inte så stor roll att detta finger inte alltid är på riktigt. Det är känslan som räknas.

Det är ALLTID känslan som räknas.