Knullhuset på kullen i Florens. – Av Marcus Birro. Krönika om Gabriel Batistuta.

Jag bodde utanför Florens ett halvår 2002.

Det var en stökig tid. Men det var också ett år där hela mitt liv stod på en tröskel. Trots att jag drack för mycket hade jag både tid och klarsinne nog att både skriva en roman (Landet Utanför) och en handbok i skrivande. Det är inte illa pinkat av en dysterkvist som just fyllt trettio och startade dagen med en starköl på balkongen i Montecatini.

Några år senare hade jag blivit nykter och vunnit fina priser. Mitt liv skenade. Jag tjänade mycket pengar och fick resa tillbaka till Florens för att banda några reportage inför dåvarande Kanal 9s satsning på Serie A.

Vi tog bilen från Rom och checkade in på ett hotell i city. Nu var jag nykter och närmare fyrtio än trettio. Inget mer vin, inget starksprit till kaffet, bara det där lätta vemodet som jag inte längre kunde dricka bort. Det vemodet har jag burit som en medalj från ett krig jag glömt ända sedan dess, ända sedan jag blev nykter.

Det är femton år sedan nu.

Men då, 2009. Jag hade just blivit farsa och drog iväg till Florens för att gå på Fiorentina som spelade något europakval. Jag har glömt vilket lag man mötte men jag minns att det var tidig vår, förväntningar, vespor i gränderna, människor, kaffet, barerna, värmen, bergen en bit bort.

Det bleka, strilande ljuset från gatlamporna utanför arenan. En pressavdelning som bestod av hysteriskt mycket folk som inte såg ut att göra någonting…Unga kvinnor i korta dräkter, män i kostym som talade i telefon som om deras (och alla andras också) liv hängde på samtalet de förde…

Folk som hämtade papper i en fax och sedan försvann med det… En sorts chimär av sysselsättning…

Som om allting var en film…

Jag fick min biljett och smet in som den murvel jag är. Jag fick en fin plats på den slitna men vackra arenan. En bit bakom arenan klättrade bergen där de stora villornas ljus såg ut att klättra som varsamma händer över de mörka bergen.

En av Fiorentinas största hjältar heter Gabriel Batistuta. 1990 spelades VM i Italien. Samma år kom Batigol till Florens. Och inte bara han. Utan också hans leende hans bländvita tänder, hans sagolika blå ögon och ett rykte om att han träffade kvinnor oftare än han tränade fotboll…

Batistuta stannade i Florens under tio år, de största tio åren i Serie A:s historia, 1990-2000. Riktig legend blev han så klart för att han stänkte 152 mål i Serie A för klubben. Men evig och älskad för all framtid blev han 1993 när han följde med klubben ner till Serie B (och stänkte 16 mål till där.)

Men Fiorentina hade aldrig riktigt pengarna för att utmana de största klubbarna och efter att ha varit lojal i tio år fick han allas välsignelse att söka sig någon annanstans och gick då till Roma där han också vann ligan 2001.

Den där kvällen 2009 känner jag plötsligt en hand på min axel. Jag vänder mig om där står en av Fiorentinas matchvärdar. Han ser stram ut, elegant i kostym med ditsytt klubbemblem.

• Var är du ifrån? frågade han.
• Sverige.
• Du snackar ju italienska…
• Min farsa är från Italien…
• Ah…
• Håller du på Fiorentina?
• I den här matchen. Egentligen håller jag på Roma…
• Ah Roma, utbrast mannen, Batistuta gick dit och vann skytteligan åt er.
• Det är sant.
• Ser du huset där borta, sade han sedan och lutade sig ner mot mig samtidigt som han pekade mot några av de många ljusen som glittrade längs bergets sida i fjärran…
• Jag tror det…
• Där bodde Batigol…
• På riktigt?
• Ja…Eller…Det var ett av hans knull-hus.
• Ett vad?
• Batistuta hade ett hus dit han tog sina kvinnor med jämna mellanrum.

Sedan log han ett mystiskt leende och drog sig tillbaka.

Jag minns inte ens hur det gick i matchen. Jag satt bara och försökte precisera exakt vilket av husen som var Batistutas ”Knull-hus.”

Florens är både en anrik och vulgär stad. På min vägg har jag en fin gammal tavla när poeten Dante träffar Beatrice längs kanalen. Han tar sig åt hjärtat till. Hon levde med en annan men han älskade henne ändå. Jag gillar det där.

Det sägs att de tyska bombplanen som flög över Florens under andra världskriget skonade broarna och staden för att tyska piloter faktiskt älskade staden och vill skona stadens skönhet.

Nästa gång ni ser Batistuta på Franchi sitta drömmande med blicken så vet ni varför.