Vintern ser både ut och smakar kvicksilver.
Tanterna halkar på exakt samma isfläck utanför fönstret. Två ambulanser på en vecka. Igår satte en av grannarna upp en egenhändig ihopsnickrad skylt.
Sedan dess vaggar tanterna förbi den.
De ser ut som livströtta pingviner.
Jag är ingen vän av vintern. Det är för blött, för isigt, för kallt, för mörkt, för vått, för blåsigt.
Jag håller mig inne och stirrar hänförd på vintersporter som sprutar ur teven.
Totti, min son (och ja, han är döpt till Totti) bara stirrar helt tyst på teven när skidskyttet drar igång:
– Vad har dem på ryggen, pappa?
– Gevär.
– Är de arga på någon?
– Kanske.
– Men varför? Varför åker de skidor och lägger sig på magen och skjuter helt plötsligt?
Man måste älska skidskytte. Jag blir mer och mer en vän av allt besynnerligt. Som bandy. Det är en helt underbar sport. Fotboll på is.
Jag sitter i min soffa och tänker lite på Sassuolo. Jag tänker: ” Just nu är jag nog den enda i människa i hela Sverige som tänker på Sassuolo.
Många suckar kanske tungt över att Sassuolo är först ut.
Men jag har verkligen kommit att högakta och tycka mycket om klubben.
Sassuolo är som Björns Trädgård vid Medborgarplatsen, en samlingsplats för de utslagna, de förlorade, de förbrukade…
Under några säsonger har klubben skrapat upp smulorna från marknadens bord.
Tidigare har spelare som Biondini, Floccari, Floro Flores, P. Cannavaro, Brighi och en del andra, spelare som de stora klubbarna räknat ut och bort kommer samman och vill visa världen att de fortfarande duger.
Idag har man bland annat Boateng där. Och så Berardi som ser ut som 32 och har sett ut som 32 hela sitt liv…
Underskatta aldrig revanschen som drivkraft…
Klubben äger sin egen arena och spelar dessutom fin fotboll.
Jag älskar när de uträknade kravlar sig upp på 9 och sedan slår motståndarna och världen med häpnad.
Vi har några fina sådana där udda lag i Serie A, SPAL, Frosinone och så då Sassuolo.
Igår slog Sassuolo Catania i italienska cupen.
Alessandro Matri stänkte dit lagets första mål.
Älskar sådant.