Äntligen premiärdags av Allsvenskan. – Krönika av Marcus Birro.

Blåsiga gator, en gammal gul golf och så drömmarna hela vägen in från det mögelskadade radhuset, int ill Nya Ullevi, in till ett glödande sammanhang av värme, tillhörighet och gemenskap.

Fotboll är både glömska och hågkomst, både en lång resa och en välsignad hemkomst.

Jag har lärt mig älska Allsvenskan den hårda vägen. Genom arbetet med Studio Allsvenskan och tillsammans med passionerade medarbetare öppnade sig för snart tre år sedan en värld jag stått precis utanför under så många år. Jag klev in och möttes av en stormvind av värme, en passionerad publik, suveräna tränare, driftiga sportchefer, och så alla dessa hängivna supportrar, själva navet i fotbollens hjul, själva vinden som sätter elden i rörelse, facklan som bärs från hand till hand.

Och dessutom är Allsvenskan, även rent fotbollsmässigt betydligt bättre än sitt rykte.

Idag är det premiär och vi hjälps åt med att bluffa upp temperaturen några rader för att inte frysa arslet av oss på våra arenor. Men detta är vår liga. Detta är våra lag. Vi har alla minnen till alla lag, vi har varit i deras städer, traskat deras tröstlösa gågator, vi har mött en tillfällig vän i en av. De där städerna och varje gång vi tänker på staden tänker vi på just den där händelsen i våra liv.

Så fungerar all kärlek, den binder oss samman mellandå och nu, mellan vilka vi var en gång och vilka vi har blivit.

Örebros lagkapten Nordin Gerzic sade till mig i fredags ” Jag är så trött på alla experter som säger saker som ”han är bra för att vara i Allsvenskan, han är för bra för Allsvenskan och sådana grejer.”

Gerzic kollade hellere Falkenberg-Kalmar än finalen i CL.

Det är verklig passion. Det är kärlek.