Bombmatta av spel utrullad från Paris Masters – onsdag.
3 november, 2021

Vart är svensk hockey på väg?

Om lite knappt fyra månader spelas OS-ishockey i Beijing. Det blir den första turneringen sedan World Cup 2016 som alla världens bästa hockeyspelare kommer att vara samlade i samma turnering. Sverige kommer till Kina rankade som sjua i världen. Så lågt på världsrankingen har Tre Kronor aldrig varit. Men är verkligen Sveriges hockeylandslag sämre än någonsin? Eller är det något annat som inte stämmer?

Att svensk hockey de senaste åren levererat bottenresultat är ingen överdrift. Sveriges damer åkte ur A-gruppen i VM 2019. Ja, ni läste rätt- åkte ur A-gruppen. Ett storartat fiasko som några månader senare toppades med att 43 svenska damkronorspelare gick ut i strejk. De vägrade spela i landslaget. Anledningen? För dåliga villkor.

Jag har full förståelse för att man som spelare vill få ersättning när man åker på landslagsläger. Att behöva lägga ut ur egen ficka när man spelar för det svenska hockeylandslaget är givetvis inte rimligt.
Men att dra på sig den största offerkoftan man hittar, ett par månader efter att man spelat sin sämsta hockey, och enbart skylla på förutsättningarna känns svagt.

Strejken varade i drygt två månader och ett par landslagsturneringar fick ställas in på grund av detta. Tillslut fick spelarna som de ville. Bland annat ska spelarna få medaljbonus från VM och OS. Vilket i dagsläget känns en aning skrattretande när de inte ens spelar i A-gruppen och måste kvala för att ens ta sig till OS. En betydligt rimligare åtgärd som strejken förde med sig är att spelarna nu ska få ersättning för förlorad arbetsinkomst vid landslagsspel. Men inte från förbundet- de vägrade. Det ska istället finansieras av SDHL. Men har SDHL pengarna som krävs för att finansiera detta? Svaret är nej. Därför tvingas SHL kliva in och skjuta till pengar för att få det att gå ihop.

För att sätta saker i perspektiv. Publiksnittet i SDHL säsongen innan Covid-pandemin slog till var 176 personer. Laget med lägst snitt hade ett snitt på 47 personer.
Många lag i herrarnas division 4 (Division 4 är lägsta serien i förbundets seriesystem för herrar) har ett högre publiksnitt än det.
Det säger sig självt att pengarna inte finns. Men är det då rimligt att herrarna ska finansiera något som uppenbarligen väldigt få vill titta på?
Damhockeyn idag är inte en säljande produkt. Den är beroende av herrhockeyns pengar.

Men är herrarna så mycket bättre? Under hockey-VM 2021 fullbordade Tre Kronor sitt sämsta VM på 36 år. De missade kvartsfinal och förlorade mot nationer som Danmark och Belarus. Självklart har spelarna en stor del i fiaskot. Men huvudansvarig är trots allt huvudtränare Johan Garpenlöv.

Innan Johan klev på jobbet som huvudcoach för Tre Kronor hade han aldrig varit huvudtränare för ett seniorlag. Många år som assisterande tränare finns visserligen på meritlistan. Han var också med på bänken under Sveriges VM-guld 2017 och 2018. Men att vara assisterande tränare och huvudtränare är två helt olika saker.

Fiaskot i VM 2021 saknar motstycke. Speciellt med tanke på att Kanada, som vann turneringen, troligtvis hade kunnat ställa upp med fyra andra lag som är bättre än det laget som vann. Nivån på turneringen var med andra ord inte speciellt hög.
Ändå har Johan kommit undan den värsta kritiken. Knappt varit ifrågasatt. Hade Kanadas coach fått behålla jobbet om hans landslag åkt ur i gruppen? Självklart inte.
Borde Garpenlöv fått behålla jobbet efter VM? Självklart inte.

Johan Garpenlöv fick behålla jobbet. Han tackar för förtroendet genom att meddela att OS och VM blir hans två sista uppdrag. Min spontana reaktion är att han inte ens själv tror på det han gör. Tre Kronor under Johans ledning har saknat riktning. Under VM kändes det inte som att varken spelare eller ledare riktigt visste vad spelmodellen var. Fanns det någon spelidé?
Utöver det saknades det en rejäl dos med inställning. Vilket inte bara är Johans ansvar, där måste även spelare kliva in och visa lite hjärta. Men jag kan inte låta bli av att fastna vid tanken på att Garpenlöv känns som en otroligt platt och oinspirerande hockeytränare.

Hockeyturneringen är höjdpunkten under vinter-OS. I andra sporter som tillexempel tennis eller golf vet man att de bästa spelarna möts varje år i Grand Slams och Majors. Men i hockey vet du aldrig säkert när de bästa spelarna möts i samma turnering nästa gång. Nu är det alltså sex år sedan sist. Det är en lång tid och om de kommer att få spela i nästkommande OS är ännu inte klart.

Sverige åker alltså till OS med ett herrlag som är sämre rankat än någonsin och med en tränare vars kompetens helt klart kan ifrågasättas. Även om kvalitén på spelarna är hög så kommer det inte att räcka om inte tränaren kan skapa ett system som alla tror på. Vilket jag i dagsläget inte tror att Johan Garpenlöv är kapabel till.

  
Sveriges damlag ska kvala i november för att ta sig till OS. Jag hoppas verkligen att den där guldbonusen lockar så att de åtminstone tar sig till mästerskapet.
Det som borde bli en fest riskerar att bli ett enda stort fiasko. Kanske innan den ens har börjat.

Förhoppningsvis så har jag fel. Men jag tror tyvärr inte det.